Sida 407
Hans öga brann som stjärnan klart, hans panna lyste underbart, från skuldran spridde sig hans dräkt som dimmorna för vindens fläkt, och hastigt står en ängel där så skön, som skaparns himmel är.
Ett saligare ljus gick opp,
hvart hjärta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll,
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blef hos dem sopi gäst.
* *
Sen mången vinter gjort sitt tåg, jag kom en julkväll dit och såg: de godas hydda fanns där än och deras soneson i den; han hade börjat gråna ren och satt till bords vid brasans sken.
Det var så ljust, det var så gladt, hans maka vid hans sida satt och barnaskaran, rask och skön.
Det var, som om de slutat bön; det var, som om de hade trott, att i en helgedom de bott.
Men högst vid bordet brann ett ljus, det enda i de frommas hus.
Dit ställdes mjölk och hvetebröd, men ingen njöt dess öfverflöd.
Jag sporde, hvems den platsen var. »Den gode ängelns», gafs till svar.
316. Guds lof.
Sjung, min själ, den Eviges lof!
Du sträcker ut din starka hand till berg och dal och sjö och strand, och must och saft och lust och kraft
