Sida 401
Men festens timme slår till slut, då kallas barn och maka ut, och med de sina from och rörd han vandrar nu till dagens skörd.
Och glad han blickar upp och ser,
hur skaror samlas mer och mer,
hur känd och okänd styr sitt steg
till samma mål, till samma teg,
dit, där de ljusa murar stå med fridens helga kors uppå, dit, där den gyllne tegen är, som evighetens skördar bär.
312, Höstbetraktelse.
Hvad jag utsår, skall jag skära. Denna sanning vill jag lära af en åldrande natur, att jag verka må med ifver under bön till den, som gifver solens blick och regnets skur.
Växer ock ej här min gröda, må jag ägna kraft och möda åt det hopp, som ej bedrar,
på mitt hjärtas fält arbeta. Salighet dess skörd skall heta, när dess säde fromhet var.
Lifvets vår blott en gång blommar
och det har en enda sommar; höstens anda inom kort susar fram, och våra väsen, se, de blekna såsom gräsen, falla såsom löfven bort . . .
