Sida 112
möte i Kalmar alla tre rikenas förnämsta män. Där uppgjordes ett förslag till en föreningsakt af innehåll, att de tre rikena skulle för all framtid hafva en och samme konung och aldrig söndras från hvarandra. Gemensamt skulle de välja konung, och, om ett af dem öfverfölles af krig, skulle det anses gälla äfven de öfriga. Hvartdera riket skulle dock styras efter sin lag och rätt, och några främmande sedvänjor skulle icke föras från det ena riket in i det andra. Efter platsen, där mötet hölls, kallades föreningen mellan de tre nordiska rikena kalmarunionen.
Vid mötet i Kalmar blef Erik af Pommern krönt till konung öfver de förenade rikena. Tre år därefter förklarades han myndig, men Margareta bibehöll dock hufvud-ledningen af regeringen till sin död.
Margaretas stora tanke att förena Nordens riken kunde icke förverkligas af hennes efterträdare. De ägde hvarken insikt eller förmåga att styra folken med samma klokhet och kraft som Margareta. Deras regeringsåtgärder bidrogo icke att sammanföra utan att åtskilja de olika folken, och, när kalmarunionen efter något mer än hundra år slutligen alldeles upplöstes, skildes Nordens folk från hvarandra med djupt rotade känslor af hat och förbittring.
214. Engelbrekt Engelbrektsson.
Knappast har vårt fädernesland befunnit sig i så svårt och långvarigt betryck som i de dagar, hvilka i vår historia kallas kalmarunionens tid. Utländska konungar regerade öfver oss; de indrogo i landet utländska män, dem de mot lag och löften satte till fogdar och höfvitsmän, och de svenska stormännen kifvade om egna fördelar eller konungarnes gunst i stället för att enigt hålla ihop mot dessas landsfördärfliga företag.
De, som svårast fingo sitta emellan, voro bönderna. Det var ej nog med att i dessa våldets tider lag och rätt förhöllos dem af herrarne, utan de nedtrycktes därtill af tunga och olagliga skatter och pålagor, ja, blefvo äfven misshandlade och pinade af de utländska fogdarne och äm-
