Sida 434
kommer denna sång såsom vackra toner ur jägarhornet. Då man i Skåne under senhösten börjar höra svansången, väntar man snar och sträng vinter, och, då den på senvintern höres, bebådar den vårens säkra ankomst.
327.
Mitt lif är en våg, som röres en tid i svallande tåg vid vindarnas strid.
När lugn blir på haf och vinden är tyst, då somnar hon af vid stranden, hon kysst.
Vågen.
Hon lägger sig ner till ro i det blå; hon synes ej mer men finns där ändå.
Af världshafvet ju en droppe hon är, och solen ännu kan spegla sig där.
328 A. Island.
Eör seglaren, som närmar sig Island, uppdyker dess landmassa såsom ett hvitt moln ur de blå vågorna. Närmare land framträder en brant, skarpt kantad kust, och de hvita molnen förvandla sig i snöhölj da, isiga berg. Landet liknar ett snöland, såsom det ock kallades af den, som först upptäckte det. Denna ogästvänliga natur och i synnerhet det afskilda läget hafva gjort den stora ön till ett föga eftersökt land. Från de fåtaliga inbyggarnes stamort, Norge, till Island är afståndet omkring hundra mil och därifrån till Grönland, öns närmaste fastland, omkring trettio.
Ön är uppfylld af stora berg, som i synnerhet sträcka sig från sydost till nordväst och göra det mellersta landet obeboeligt. Is täcker deras toppar, eld rasar i deras inre. Mot hafvet i dalar och sluttningar, som gifva frodigt bete, har isländaren sin enstaka boning. Skog finnes icke, endast smärre björkar här och där. De skogar, som omtalats i äldre tider, hafva ej frambringat träd nog stora till fullkomligt byggnadsvirke. Detta synes däraf, att redan öns första bebyggare ofta hämtade hustimmer från Norge. Säd
