Sida 395
Han såg, hvad underbart den oss berättar om honom, som blef släktets sena hopp, och för hvars storhet till en dvärgatropp de krympa, världshistoriens alla jättar.
Han såg, och gråtande han tänkte så: »Hvem är väl jag, när dessa synas små, och hvad är det, den gudastore vill mig?»
Och bäfvande men ödmjuk sökte han bland första ord, hans sorgsna öga fann, och läste: »Låten barnen komma till mig!»
305 A. Jag sökte så länge.
Jag sökte så länge för hjärtat en tröst, en hvila för tärande tankar, en ört för att läka mitt sårade bröst, en hamn, där jag kunde slå ankar.
Jag sökte så länge, jag söker ej mer:
O, Jesu, min hamn!
Din öppnade famn
evinnerlig frid åt den längtande ger.
Jag sökte i tanke, jag sökte i sång,
och ofta jag fann, hvad jag sökte;
men snart blef å nyo mig stugan för trång,
och ständigt min trånad sig ökte,
tills ändtligt åt andens odödlighetshopp
en källa så ren
i aftonens sken
för sökande pilgrim vid korset rann opp.
Den djupaste längtan i människobarm
kan stoftet till hvila ej söfva,
man söker den döfva med visor och larm,
men sist den sig låter ej döfva;
den tär med sin oro vår innersta märg,
tills bäfvande sist
man går med sin brist
till honom, som blödde på Golgata berg.
Det spirar en ört i Betaniens dal, en ört vid Genesarets vågor,
