Sida 29
och tyckte, att det nu började lida med honom. Hjalmar bad honom hälsa stallbröderna i Uppsala och kvad slutligen:
Därpå dog Hjalmar. Orvar Odd lade tillsamman de fallna kämparne och uppkastade grafhögar öfver dem, men Hjalmars lik förde han till Uppsala. Då Ingeborg såg den döde, och då Odd frambar ringen och hälsningen, föll hon ned död vid sin trolofvades sida. Hon och Hjalmar lades därefter i samma grafhög. Deras trogna kärlek lefver ännu i folkets minne.
Bele hette en konung, som rådde öfver*Sognefylke £ Norge. Han hade två söner, Helge och Halfdan, samt en dotter, Ingeborg. Beles drottning dog, medan barnen voro helt unga. Fördenskull lämnades Ingeborg till en rik odal-bonde vid namn Hilding och hans hustru för att uppfostras.
Kung Bele hade en vän och vapenbroder, Torsten Vi-kingsson, som var hans landtvärnsman. Denne bodde på, Framnäs gård, som låg på andra sidan om Sognefjord midt emot kungsgården. Båda hade de i sin ungdom och mannaålder varit väldiga vikingar och farit vida omkring I härnad, men nu voro de mycket gamla och sutto i ro hemma på sina gårdar. Torsten ägde en son vid namn Fritjof. Denne blef ock fostrad hos Hilding.
Så växte de två barnen upp i Hildings gård under fröjd och lek. Ingeborg blef en vettig och höfvisk jungfru, som för sitt väna utseende fick namnet Ingeborg den fagra. Fritjof åter blef större och starkare än andra män. Därtill var han mycket fager och hade från barndomen öfvat sig i alla idrotter, så att däruti ej fanns hans like. För sitt stora mannamod blef han kallad Fritjof den djärfve. .Emellertid hände, att Fritjof fick konungadottern kär och hon honom.
»Korp flyger sunnan från höga fjället; örn honom följer efter på färden.
Det är den sista örn, jag mättar; han skall suga skummande blodet.:
193. Fritjofs saga.
Kung Bele och Torsten Vikingsson.
