Sida 373
Men, när sen sommarns prakt är skördad vorden och höstlig storm far bister öfver norden, till söderns vårar granna sångarn far; i torftig trakt hans kärlek fann ej fäste, han öfverger ät storm och snö sitt näste, men stackars sparfven stannar tåligt kvar.
Hans kärlek slår ej ut i sång och flamma, men vår och vinter är den städs densamma, där nöjd han bygger under takets skygd.
Strö därför kornet gifmildt åt den lille, som kvittrar ödmjukt utan prakt och snille om trofasthet mot hem och fosterbygd!
291. Ungfåglarnas visa.
Ut ifrån bo, vårdoft och 1*0,
ut ibland dimmor och stormar! Blicken blott så klarhet kan få; då är det, vingen sig formar.
Vi ha till tröst toner i bröst,
skulle alltjämt vi ock jagas.
Skymmer det på, kommer ändå
stund, då det slutligt skall dagas.
Ungfågelsinn’ kryper ej in
liksom en snigel i snäcka. »Ut!» så har Gud sagt oss sitt bud; vingen, han gaf, må väl räcka.
292. Vårhälsning.
Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska naturn.
Lärkan mig svarar och trasten i lunden, ärlan på åkern och orren i furn.
Se, hur de silfrade bäckarna små hoppa och slå vänliga armar kring tufvor och stenar! Se, hur det spritter i buskar och grenar af lif och af dans i den härliga vårsolens glans!
Dörren är öppen i slott och stugor, öppen som människohjärtat om vårn. Solstrålen leker med bromsar och flugor, barnet på ängen och fiskarn vid årn. Frisk och förnöjd i sin glittrande värld ut på sin färd
