Sida 549
saltkristallen sprider sin glans i stället för källor. Det var en så kallad hägring. Yattenförrådet börjar trytay dagarna blifva hetare, värmen mer tryckande, karavanens steg blifva mattare. Då blir det trogna djuret än en gång människans räddare; med uppoffrande af sitt lif uppehåller det sin herres. Han stöter dolken i dess hjärta, han närer sig med dess blod och får därigenom kraft att nå öknens efterlängtade gräns.
363 B. Ökensyn.
Het är dagen, utan svalka natten.
Törsten bränner mänskor och kameler. Ökenvandrarn för en droppe vatten gärna gåfve pärlor och juveler.
Sina ögon skuggande med handen ropar då en pilgrim glad i hågen:
»Vänner, sen I sjön vid himlaranden?
Solen glittrar på den blanka vågen!»
Alla studsa vid den sköna synen, nya krafter får den trötta skara.
Endast ledarn rynkar ögonbrynen, säger suckande: »En hägring bara.»
364 A. Kamelen.
Kamelens ursprungliga hemland är okändt. Talrikast förekommer den i Arabien, men den finnes ofta äfven i andra delar af österlandet och i norra Afrika. Den nyttjas till ridt, den bär bördor, dess kött och mjölk tjäna människorna till föda, och af dess hår väfver araben kläder och tältdukar.
Kamelen är ej vacker. Det tunna hufvudet liknar ett fårhufvud, halsen är lång, benen äro smala och långa, och på ryggen har den en puckel. Hårets färg är smutsgul. Djurets gång är o vig och vaggande. Det flyttar alltid på en gång fram fotterna på samma sida. Då kamelen således rör sig som ett skepp på hafvets vågor, kan man först småningom vänja sig att rida på den.
