Sida 432
sker detta genom att med en lång, smal spade skära nt tegel-stenslika bitar. Sådan torf kallas därför skärtorf. Torf-bitarna läggas sedan i högar, som utsättas för vindens och solens torkande inflytande. Först när de blifvit fullt torra, duga dessa stycken till bränsle. Torf dyn, hvilken ej är så fast och hård, att skärtorf kan tillverkas däraf, behandlas på annat sätt. Af den gör man tramptorf. I stora tråg blandas torfdy och vatten. Människor eller hästar, numera stundom ersatta af en särskild sorts maskiner, trampa sönder alla hårdare delar, så att till sist en tjock, svart gröt uppstår. Denna bredes på marken, skäres i tegelstensstora stycken och får sedan torka riktigt väl. När massan är fullt torr, bildar den hårda stycken, hvilka utgöra ett billigt och värmande brännämne.
De sätt, som användas för att vinna torf, äro sålunda ganska olika, men ändamålet är dock detsamma, nämligen att söka förädla naturens alster på ett sådant sätt, att de kunna bereda människan den största möjliga nytta och glädje.
326. Svanarna.
Svanarna höra till simfåglarna. Honorna äro nästan alldeles lika hannarna ehuru något mindre. Ungarna få ej sin hvita dräkt förrän i tredje året. Fjäderklädnaden, som är mycket tät och dunrik, ömsas ej mer än en gång om året, och ruggningen är långsam. Egentligen äro svanarna ej flyttfåglar, ty de draga sig blott undan för isen. De vistas merendels alla årstider i stora flockar utanför hafskusterna undantagandes häcktiden, då de parvis besöka insjöar, mossar och andra vatten. Sångsvanen häckar i vårt land förnämligast i Lappmarkerna, men vildsvanen träffas flerstädes i södra och mellersta Sverige, såsom i de skånska sjöarna, i sjön Tåkern och i Mälaren.
Då svanarna simma, hålla de vingarna yfvigt upplyfta, stundom uppställa de dem som segel. Den långa halsen bäres mer eller mindre S-formigt, hvilket gifver svanarna ett präktigt utseende. Då svanarna hvila sig, sträcka de ut
