Sida 138
Sof sött, liten Gustaf! Änglarna gå som vakt vid din sida i natten, och blidaste stjärnor speglande stå i vallgrafvens hvilande vatten.
221. Berättelser om Gustaf Vasa i Dalarne.
1.
På Lindholmens gård i Uppland föddes i slutet af 1400-talet Gustaf Eriksson af släkten Vasa, som under det förflutna århundradet mycket och verksamt hade deltagit i fäderneslandets öden.
Sitt första mandomsprof aflade Gustaf i striderna vid Yädla 1517 och Brännkyrka 1518 mot danske konungen Kristian II. Senare blef han jämte några andra svenska herrar vid en underhandling lämnad till samme konung som gisslan. Men Kristian afbröt underhandlingen och begaf sig trolös och förrädisk med sin gisslan hem till Danmark.
Här sattes nu Gustaf i förvar hos en sin frände, herr Erik Banér, på Kalö slott i Jylland. Där hörde han hvar dag omtalas de rustningar, Kristian förehade mot hans fädernesland, och fångenskapen blef honom härunder aljtmer förhatlig. En dag flydde han, förklädd i bondkläder, och kom lyckligt till den fria riks- och handelsstaden Lybeck. Därifrån skeppade han sig öfver till fäderneslandet, där han landsteg på Stensö udde nära Kalmar den 31 maj 1520.
I Sverige var allt i förvirring. Gustaf mötte redan i Kalmar modlöshet eller förtviflan. Kristian hade blifvit Sveriges konung, och Gustaf, som icke ville höra talas om något sådant, löpte fara till sitt lif. Ju längre han kom in i landet, dess vissare underrättelser fick han om olyckans vidd. Slutligen träffades han på Räfsnäs gård i Södermanland af nyheten om Kristians blodiga framfärd i Stockholm med Sveriges råd och adel. Då beslutade Gustaf att våga det yttersta. Han visste, att i Dalarne funnos män, som förr en gång mäktat drifva fiender ur Sverige.
