Sida 366
284. Visa för fattiga barn.
Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, ty jag älska kan och sjunga. Kärlek, hopp och tro som små änglar bo uppå barnets späda tunga. Blaser stundom kallt uppå min lefnads stig, hittar bönen vägen, himmel, upp till dig. Jag är glad och ung, ingen sorg är tung, ty jag älska kan och sjunga.
Blomman är jag lik.
Med det lilla rik klandrar jag ej andras lycka. Är man blott förnöjd, har ock hjärtat fröjd, gick man än på käpp och krycka.
Kommer dag, så kommer alltid äfven råd, och Guds rätter hvila ytterst på hans nåd. Blomman är jag lik.
Med det lilla rik klandrar jag ej andras lycka.
Därför ung och glad båd’ i land och stad stämmer jag min lilla visa, och i lust och nöd och i lif och död vill jag Herrens vägar prisa. Träget arbete och sist en trogen bön göra dagen glad och göra kvällen skön. Därför ung och glad båd’ i land och stad stämmer jag min lilla visa.
285. Tiggaren.
Ensam på en bänk vid vägen gamle tiggarn satt; silfverhvita lockar flöto under sliten hatt.
Fårad var af år hans panna, ögats eld var släckt; armod tärt hans bleka kinder, lumpor var hans dräkt.
Men i forna dar, det såg man, han i strider stått, för sitt högra ben han hade nu ett träben blott.
Och hans ädla hållning tydde än på krigarstam, och bland bröstets trasor glänste guldmedaljen fram.
När på den hans blickar föllo, tyst han tänkte så:
»Skall jag dig i bröd förvandla, gamle vän, ändå?
Skall jag skiljas vid det minne, som jag älskat mest, kasta bort den ära, landet på mitt hjärta fäst?
Ofta vid din anblick trösten kom därofvanfrån.
Jag har älskat fosterbygden som en trogen son.
Och från dig jag skulle skiljas, slita bandet af!
Nej, du tiggaren skall följa ne der i hans graf.»
