Sida 300
Han talte så. En bäfvan genomlopp de båda nnga männen uti saln, och nu han slog sitt klara öga opp och såg på generaln.
Det bistra uttryck, krigarns anlet’ haft, var borta; varmt han mötte gubbens blick, han tog hans hand och tryckte den med kraft och böjde sig och gick.
Och nu med händer slutna som till bön sjönk höfdingen i domarsätet ned.
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön: en öfver jordisk fred.
Och dessa vittnen två, som dröjde kvar, de nämnde ofta sen med eldad håg om en förklaring, stilla, underbar, som i hans anlet’ låg.
Att detta sken var himmelskt skönt, därom fanns blott en enda tanke hos de två; men, hvarifrån det vackra ljuset kom, blef olikt tydt ändå.
Den ene höll det för ett yttre lån af dagens sol, som lyste mild och klar; den andre sade: »Det kom inifrån, hans samvetes det var.»
261. År 1809.
Ar 1809 var Sverige nära sin undergång. Finland hade ryckts från det, Pommern var förloradt, moderlandets egna gränser hotades från alla håll, och ryska krigarskaror hade varit på väg att på den brygga, som vintern slagit öfver Ålands haf, infalla i hjärtat af vårt land. Därtill kom, att landet var utarmadt af långvariga krig och tunga gärder, och att stor förbittring rådde öfver det hufvudlösa sätt,
