Sida 205
bönder från nejden vältra en stor sten till det ställe, där konungen fallit. Under suckar ocli tårar hafva de »endast förmått föra den till det ställe, där den nu ligger (det är den så kallade Schwedenstein), men rätta platsen, där konungen dött, skall vara fyrtio steg därifrån på en åkerren, där fordom en robinia stått».
238. Stridsbön.
Du, som världar har till rike, hör den bön, som söker dig! Töm din nåd förutan like öfver oss evinnerlig!
Din är makten, din är äran, gif, att friheten blir vår!
Ar du med oss, ej förfäran rum vid våra härdar får.
239. Erik Slang.
I januari 1G41 stod Johan Banér oförmodadt utanför Regensburg, där Tysklands kejsare och furstar voro samlade till riksdag. De hade sannolikt blifvit den svenske fältherrens fångar, om han hade kunnat komma öfver Donau-floden, men dess is bröt just nu upp efter ett ihållande töväder, och därigenom blef öfvergången omöjliggjord. Banér måste sålunda öfvergifva försöket att intaga staden. Själf kom han däremot snart i den farligaste belägenhet. En del af hans trupper lämnade honom, emedan de ej ville underkasta sig ett vinterfälttågs besvärligheter. Fientliga skaror, som samlades från alla håll, hotade att instänga och tillfångataga honom jämte den öfriga hären. De kejserliga hade redan hunnit besätta vägarna till Thyringen. Banér beslutade då att i ilmarscher söka komma till Sachsen genom de böhmiska passen förbi Teinitz. För att detta skulle kunna lyckas, måste fienden uppehållas. För det ändamålet befallde han ofverste Slang att i fyra dagar söka hindra fienden från att genomgå passet vid Neunburg. Detta var emellertid lättare sagdt än gjordt. Neunburg var visserligen befäst, men de gamla murarna voro mycket bräckliga, och den styrka, hvaröfver Slang förfogade, steg icke till 3,000 man. Dessutom saknade han helt och hållet artilleri.
