Sida 186
den ljusa, skära hyn, de visserligen regelbundna men ej skarpa anletsdragen, de blå ögonen med det trohjärtade uttrycket, öfver hvilka pannan hvälfde sig hög och ljus, och slutligen det guldgula håret.
Till växten var han reslig och kraftfull men lade under de senare åren för mycket på hullet.
Svenskarne älskade och vördade Gustaf Adolf som sin måhända störste konung, som den ende, hvilken kunde jämföras med den store farfadern. Axel Oxenstierna satte honom högst. »Aldrig», skref han, »har Sverige ägt en större konung. Gustaf Adolf den store och fäderneslandets fader äro titlar, hvilka han rättvisligen förtjänat af oss. Uti hela världen finnes för närvarande ingen, som kan jämföras med honom, och har icke funnits på många århundraden. Jag tviflar, om kommande tider någonsin skola frambringa hans like.»
234. Gustaf Adolfs afskedstal till riksstånden.
(Näst före hana tåg till Tyskland.)
Jag tackar eder för eder bered villighet, till de fordrade krigsgärderna, i synnerhet som jag väl vet, att dessa icke kunna erläggas utan svårighet. Dock bören I alla tacka Gud, som nu i så många år förskonat edra egna gränser från krigets härjningar och förlänat lycka till segrar och landvinning.
Nu går jag att begynna en vida svårare och viktigare strid. Det sker icke af lättsinnighet, därtill Gud vare mitt vittne, ej heller för någon min enskilda fördel eller krigslystnad. Kejsaren har på mångfaldigt sätt tvingat mig till detta steg. Han har skymfat min person, hjälpt våra fiender, förföljt våra bunds- och trosförvanter, hvilka nu, tryckta under både andlig och världslig träldom, sucka efter frälsning, men de skola med Guds hjälp icke sucka förgäfves.
Hvad mig beträffar, vet jag nogsamt, hvad som kan förestå. Jag har redan vid många tillfällen för Svea rike spillt mitt blod, lär också för detsamma en gång spilla mitt lif, ty krukan går så länge efter vatten, tills den ändtligen varder sönderslagen. Därför, innan jag denna gång skiljes från fäderneslandet, vill jag med en innerlig
