Sida 171
Katarina. Då först förmådde han sofva. Det är i djupa skogen, skalden låter Katarina sjunga sitt sömnkväde för konung Erik, som hyilar sitt hufvud i hennes knä.
Sof, du stormiga hjärta, sof, sof i mitt lugna sköte! Tyst omkring dig är skogens hof, eken susar Guds allmakts lof. Sof i mitt sköte dagen till möte! Gud allena är ljus, men världen är natt.
Sof som förr vid din moders barm, sof på din fallna krona! Höghet kyler, och guld gör arm, kärlek ensam är rik och varm. Sof på din krona! Gud kan försona. Gud allena är ren, men vi gå i synd.
Sveriges rike är nu min famn Sof i ditt kungarike! Hat går vilse, men tro ger hamn, och välsignadt är Herrens namn. Sof till Guds rike! Sorgerna vike! Gud allena är hög, men vi äro stoft.
*
230. Den liturgiska striden.
Protestantismen, som utbredt sig allt mer och mer intill början af 1560-talet, begynte vid den tiden flerstädes gå tillbaka. Anledningarna därtill voro flera. Så väl inom som mellan de protestantiska kyrkorna rådde split och söndringar, under det att det varma lifvet, som förut kännetecknat deras medlemmar, småningom afmattades. Den katolska kyrkan däremot uppträdde med stort nit och enig sammanhållning för att återvinna sitt förlorade välde. Härvid
