Sida 375
Skingrad är bekymrens dimma, tankens dystra moln förgått; dagen i sin barndomstimma älskar barndomskänslor blott.
Ingen lider, ingen saknar; allt är glädje, frid och hopp. Med naturens morgon vaknar hvarje hjärtas morgon opp.
295. Aftonen.
Välkommen, välkommen, du klara,
du stilla och ljufliga kväll!
Nu låter jag sorgerna fara, du gör mig så trygg och sä säll.
En ängel på glänsande vingar, du sväfvar från himmelen ner; du frid åt de lefvande bringar, och svalka åt jorden du ger.
Ditt guld öfver ekarnas toppar och blånande bergen du sår, mildt läskar du blommornas knoppar
med daggens balsamiska tår.
Hvad gör det, att skymningen breder
sitt flor? Hon är tankarnas vän. Hvad gör det, att solen går neder? Hon kommer i morgon igen.
På purprade molnet hon blänker. Hon liknar den dödliges hopp, ty knappt hon i väster sig sänker, förrän hon i öster går opp.
Nu låta vi sorgerna fara; du hägnar vårt fredliga tjäll. Välkommen, välkommen, du klara,
du stilla och ljufliga kväll!
296 A. Ur ett tal i svenska akademien vid julen 1890.
Den mångfaldiga lättnad, som numera beredts åt det mänskliga lifvet, och den större inre och yttre rikedom, det obestridligen förvärfvat, innebära icke i och för sig ett bevis för nutidens öfverlägsenhet öfver de tider, som svunnit. Den rike veklingen, som tyckes lefva blott för att njuta, står ju ingalunda högre och är i själfva verket icke heller lyckligare än den fattige arbetaren, som troget och med glädje offrar sig för sin plikt. Endast om vi kunna påstå, att vårt släkte mer och mer gått framåt i fråga om aktning för sedlighetens, människokärlekens och religionens bud, endast då hafva vi rätt att tala om ett verkligt framåtskridande. Att utvecklingen på de sistnämnda områdena ingalunda öfver allt hållit jämna steg med den yttre bildningens framåthastande, det är väl oförnekligt. Om vi likväl tro, att i det hela, och då hänsyn tages ej blott till enskilda folk och samhällskretsar, en fortgång till det bättre ägt rum, så måste vi på samma gång erkänna, att åtskilliga af de dygder, som utmärkte våra fäder, nu åtminstone förefalla mindre allmänna. I fråga om oförsagdt mannamod under motgångens dagar,
