Sida 503
mindre kommo efter dem och sist askan. Detta allt inträffade efter regelbundna mellantider, hvilka vi ganska väl kunde beräkna.
Men redan nedföllo flera stenar, som gjorde stället, där vi uppehöllo oss, osäkert. Min kamrat blef däraf skrämd och ville anträda återfärden. Men jag tänkte, att det borde vara möjligt att komma uppför spetsen till svalget under tiden mellan två utbrott. Jag rådslog härom med vägvisarn e, och den yngre af dem tilltrodde sig att tillika med mig utföra vågstycket. I våra hattkullar lade vi linne-och sidendukar, togo våra stafvar i händerna, och jag fattade tag i hans gördel. Ännu föllo småstenarna och askan ned omkring oss, då den käcke ynglingen drog mig upp på den glödande vägen.
Vi nådde lyckligt det förfärliga gapet. En svag vind blåste bort röken, som uppsteg ur tusen sprickor i svalgets-inre, i hvilket man här och där såg brustna klippväggar. Anblicken var hvarken lärorik eller vacker, men just därför att vi nästan ingenting sågo, dröjde vi kvar för att få se något. Emellertid hade vi försummat att noggrant beräkna tiden sedan sista utbrottet. Vi stodo på en skarp kant framför den rysliga afgrunden. Plötsligt skallade dånet, den fruktansvärda laddningen flög förbi oss, och vi böjde oss-ovillkorligt ned, liksom om detta skulle kunnat rädda oss-för de nedstörtande massorna. De små stenarna föllo redan ned, och vi kommo utför berget samtidigt med den fallande askan.
Glada öfver att hafva undgått den hotande faran hastade vi vidare utan att betänka, att det nu skulle förflyta en stund, innan nästa utbrott inträffade.
351. Om vulkaner och jordbäfningar.
Vi veta ganska litet om förhållandena i jordens inrer men många tecken tyda på att en jämförelsevis mycket hög värmegrad måste råda där, ja, många mena, att jorden redan få mil under ytan skulle befinna sig i ett glödande eller halfsmält tillstånd. När man i grufvor och borrhål tränger
