Sida 93
foten och läto blodet rinna i mullen, under det de på knä svuro vid alla asagudar, att »ett och samma öde skulle öfver dem gå», hvarefter förbundet beseglades med handslag.
Kroppslig aga förekom sällan eller aldrig i föräldrahemmet. Ett i barndomen okynnigt, i ungdomen och mannaåren oböjligt släkte uppväxte på den tiden i Norden. Blefvo sönerna i hög grad vildsinta, försåg fadern, som därtill hade råd, dem med vapen och skepp och sände dem till hafs för att i främmande land »klämmas mellan sköldar, till dess det vilda mod var tämdt». »Till hafs! Till hafs!» synes också hafva varit de nordiska ynglingarnes lösen. Den yngling, som ej kunde få eget skepp, tog tjänst hos någon, som hade ett sådant. »Jag vill, att I gifven mig skepp och män, ty jag vill fara ur landet och lära känna namnkunniga höfdingar samt tillse, om något kan vara mig till beröm, eller om jag kan skaffa någon egendom, hvarmed vi kunna uppehålla oss.» »Jag finner, att ingenting blir af min ung-domsstyrka, om jag icke drager ut.» Så talade enligt sagorna den tidens ynglingar till sina fäder, och den gråhårige odalmannen, som i sin ungdom själf kämpat å vikingaskepp, gladdes, då han hörde sina söners beslut. Äfven modern eggade sönerna att deltaga i härnadståg. Modlöshet och dådlöshet föraktade hon; ett vekt och blödigt sinne hade för henne ringa behag. Så fostrades i Norden ett kraftfullt, modigt och härdadt folk.
207. Den helige Sigfrid.
Under det nionde och början af det tionde århundradet sattes Europas folk och furstar i skräck af nordiska vikingar, hvilka på sina drakskepp seglade öfver hafven, landstego vid kusterna samt plundrade och brände städer och byar. Mest hemsökta voro landen vid Nordsjöns och Östersjöns kuster, i synnerhet England, som på den tiden var deladt i flera smärre riken. Mot slutet af niohundratalet blefvo anfallen mot detta land häftigare än någonsin, och omsider eröfrades det af danske konungen Sven Tveskägg samt var därefter förenadt med Danmark i tre årtionden.
