Sida 614
förbättrades, nya sådana anlades, och flera städer grundades. Greklands bildning och språk spriddes i många land. Därigenom underlättades samfärdseln, och månget hinder var undanröjdt för de predikare, som tre hnndra år senare i dessa land förkunnade frälsningens evangelium.
383. Rom.
1
I en aflägsen forntid byggdes i mellersta Italien en liten stad, som kallades Rom. Dess invånare utmärkte sig för mandom och tapperhet, och genom lyckliga strider med grannarne höjde de sitt anseende och sin makt, så att den lilla staden efter någon tid erkändes som öfverhufvud för de så kallade latinska folken.
Men därvid stannade de ingalunda; oupphörligt eggade dels af eget eröfringsbegär, dels af närgränsande folks anfall kämpade de år efter år under växlande segrar och nederlag. Ett okufligt mod och en fast beslutsamhet förde dem fram genom de största motgångar: de lämnade en gång sin stad att intagas och plundras af vilda krigarhorder från aflägsna land, de sågo en och annan gång sina krigshärar med skymf återvända från hårda nederlag, och de mötte ej sällan fiender, som voro dem mångfaldigt öfverlägsna. De ryggade dock ej tillbaka för farorna, de förlamades ej af nederlagen, de reste sig efter dem med nya krafter och fördubbladt mod.
Det var ett kraftigt folk, stort genom förakt för veklig-het och träldom, födt att härska genom kraften af sin oböjliga vilja. En romares dygd var att offra allt för sin plikt, och hans första plikt var att höja Roms ära och makt. Och, så länge denna dygd i all sin rena stränghet lefde bland romarne, voro de ett mäktigt folk. Man förstår deras sagolika framgång, när man hör de talrika sägnerna om deras okufliga hjältemod, deras uppoffrande kärlek till fäderneslandet, deras stränghet, som kväfde hvarje annan känsla än den af pliktens bud, och som i farans stnnd förenade alla till gemensamma bragder. En främmande konungs sändebud skall också en gång vid sin återkomst från Rom hafva
