Sida 441
Sälarna höra till däggdjuren. I benens byggnad och tändernas form och ställning äfvensom i andra afseenden likna de rofdjuren. Emedan sälarna lefva i vatten, hafva de fått en för detta lefnadssätt passande kroppsform. Deras kropp är långsträckt, nästan spolformig, det vill säga trind och smalnande åt bägge ändarna. Benen, som äro till antalet fyra, äro korta och försedda med simfötter, hufvudet är mer eller mindre nedtryckt, håren, med hvilka hela kroppen är täckt, äro korta, styfva och sluta sig, då sälarna äro i vatten, tätt intill huden.
Då sälarna simma, begagna de bakbenen som simfenor, och framfötterna ligga tryckta till kroppen, utom när de skola vända, då framfötterna begagnas som åror. De skjuta fram med otrolig fart, så att i klart vatten blott en strimma skönj es efter dem. Också ser man dem ofta efter en kort stund komma upp långt ifrån det ställe, där de dykt ned. De måste nämligen som oftast begifva sig upp i vattenbrynet för att hämta luft.
Då sälarna stiga upp på land eller is och vilja röra sig där, flytta de sig icke på samma sätt som andra däggdjur genom att skiftevis stödja kroppen på tvenne ben. I stället framkasta eller framsläpa de först den ena delen af kroppen och sedan den andra. De lyfta upp framdelen af kroppen och kasta fram den så mycket, de förmå, kvar-Vid de slå de båda utåtvända och breda framlabbarna mot marken, därefter stödja de sig på dem och bröstet, under det de draga fram kroppens bakdel, så att ryggen står krökt. Därefter kasta de åter fram kroppens framdel.
Säldjuren tillbringa sin mesta tid i vattnet och stiga blott tidtals upp på stenar eller isstycken eller på isbrädden för att sola sig, sofva samt framföda och dägga sin ungar.
Sälarna lefva merendels i hjordar, som stundom bestå af flera hundra stycken, och hvarje art bildar vanligen en hop för sig.
Sälarnas egentliga stamhåll är hafvet och dess skärgårdar. De förekomma i största mängd i bägge polarhaf-
Läsebok för folkskolan. 52
