Sida 392
Tag detta som ett minne! Drick först er konungs skål, och låt oss sedan höra er sändnings föremål!»
Hans läppar knappast fuktats .af drufvans gyllne blod, förrn till hans kinder strömmar -å ny o lifvets flod.
Han stiger upp, gör ställning. Till alla svenska bröst når lik en ängels stämma •den enkle krigarns röst.
»Den sista februari vi med den Högstes makt vid Helsingborg i drabbning vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar i flera tusental,
•som närmare här skrifver vår tappre general.»
Den gamla karlamodern i tårar strålar blid:
»Nu låt din tjänarinna få fara hem i frid!»
Bland snyftningar af glädje i högljudd jubelkor prinsessans anlet’ ljusnar.
Hon liknar då sin bror.
Därutanför kring slottet ren mängden böljar tät. »Viktoria!» och »Stenbock!»
•det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
.den rikets trogne jarl.
Nu bytes sorg i lycka, nu få vi hem kung Karl.»
Allt djupare på torget sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren», så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes och ändtligen han röjs, af hundra armar fattad i luften strax han höjs.
En storm af frågor susar i samma andedrag, enhvar vill veta mera om denna stora dag.
Där spörjes mer, än tio att svara på förmått, om Burensköld och Diicker och om »geschwinda skott».
Och han, som budet förde, det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger, hvars make icke sports, en sådan ridt ej heller i mannaminne gjorts.
Från arsenalen dundrar med jämna mellanrum den åska, hvilken världen för alltid trodde stum; och alla hjässor blottas, då segerfröjdens tolk,
S:t Gertruds klockspel, ringer: »Nu tackar Gud allt folk.»
302. Hymn.
O, Gud, som styrer folkens öden allsmäktig uti alla land, som håller lifvet, håller döden uti din starkhets högra hand,
