Sida 23
dotter, ännu skönare än sin moder. Ett nytt släkte skall uppstå af goda människor, som skola föra ett lycksaligt lif. Osådda månde I intet orent finnas,
åkrarna växa, | och. åter Balder komma.
Och, då detta sker, är allt redo för en ny Gud, mäktigare än alla asar.
Då kommer en annan, I men namnet icke i kraft än större, | jag nämna vågar.
Han skall råda öfver den nya, härliga jorden.
191. Tors hammare stulen.
Tor hade under någon af sina utflykter lagt sig att sofva. När han vaknade, var hans hammare försvunnen. Det var en obehaglig upptäckt. Himmelns och jordens säkerhet berodde på detta vapen. Tor kände sig så förfärad, att han skälfde, hvilket annars icke plägade hända honom. Han letade på marken rundt omkring men gagnlöst.
.Farligt var det också att tala om förlusten, ty, om jättarne finge veta om den, skulle detta öka deras mod och mana dem till angrepp på Midgård. Men tiga och intet göra var också farligt. Så beslutade Tor att meddela den fyndige och rådsnabbe Loke hemligheten. Detta gjorde han icke därför, att han litade på Loke, utan därför, att Loke hade skäl att ställa sig väl med Tor och skingra det misstroende, denne hade anledningar att hysa. »Märk, Loke, hvad jag nu mäler», sade Tor, »och hvad ingen i himmeln eller på jorden vet! Från asaguden är hammaren stulen.» »Det torde hjälpas», sade Loke, »om du kan ställa det så, att jag får låna Fröjas fjäderhamn.» De gingo då till Folkvang och trädde in i Fröjas sal, och Tor bad henne om lånet. Åt Tor, som var så kär för alla gudar och människor, ville Fröja gärna låna den, vore den aldrig så dyrbar. Loke iklädde sig fjäderskruden och flög med susande vingslag ur Asgård till Jotunhem. Det är sannolikt, att han på förhand visste, hvem som stulit hammaren, ty han tog raka vägen till jätten Tryms gård. Trym, turshöf-dingen, satt på sin utkikskulle utanför gården, snodde guld-
