Sida 416
den ser ingen gräns, intet slut. En vild fors störtar nedåt. Hvarthän? Det ser man icke, det vet man icke; man endast anar, att den rusar hufvudstupa i ett förfärligt bråddjup.
»Aldrig kan väl meningen vara, att vi skola på häst-ryggarna ned i denna af grund?» så frågade jag eller rättare tänkte högt för mig själf vid denna oväntade syn. »Jo, det er nok så, du», svarade med det där oefterhärmliga, förtroende-väckande lugnet min hederlige vägvisare. Och därvid blef det.
Yi hade i själf va verket intet val; vi måste denna enda väg fram. Alltså framåt, låt det gå, och — det gick. Yid en mild kvällsols sista strålar kommo vi ned till stranden.
319. Gudbrandsdalen.
Så snart man lämnat höjderna vid Lillehammer, befinner man sig vid den södra ingången till Gudbrandsdalen. Denna utgör en sträcka af flera mil och är till största delen genomskuren af Lågen, som på dess botten i rastlös fart rullar sina friska vågor. Dalen bildas af två nästan jämsides med hvarandra löpande fjällsträckor, hvilka blott på några få ställen afbrytas för att lämna rum för en och annan framträngande sidodal. Dalen är i allmänhet trång, och endast på några få ställen vidgar den sig till slättbygder. Det, som mest öfverraskar den med fjällnaturen obekante främlingen, är höjden af fjällåsarna, hvilka ofta nå tre, ja, ända till sex hundra meter, och hvilkas öfversta kammar stundom ligga öfver trädgränsen och äfven under sommaren här och där täckas af snö.
På dalens botten ligga å ömse sidor om älfven fruktbara tegar, ofta vattnade af de från fjällens sidor nedrusande snöbäckarna, hvilka man genom rännor leder i alla riktningar ut öfver fälten. Så långt upp på fjällsluttningarna, som skogen räcker, finner man trefliga människoboningar, om-gifna af täcka ängar. Sädesåkrarna trifvas dock bäst på dalens botten, där skörden mognar under inflytande af dagarnas starka värme och nätternas ymniga dagg.
Öfver landskapet hvälfver sig under sommarmånaderna en hög och blå himmel. Luften är förvånande genom-
