Sida 151
I juni 1523 sammanträdde en riksdag i Strängnäs. Här blef Gustaf Eriksson korad till Sveriges konung. Samma månad gaf sig äfven Stockholm åt Gustaf, och midsommaraftonen samma år höll han sitt högtidliga intåg i hufvud-staden.
Den man, som endast ett par år förut hade irrat i Dalarnes skogar lik ett jagadt villebråd, hade nu med de svenska böndernas hjälp befriat sitt land från utländska förtryckare och blifvit hälsad som konung öfver sitt folk.
224. Dalkullans visa om Gustaf Vasa.
Hvar markens ros skall vissna, hvar sommar följs af höst, men aldrig dör den bilden, som bor i folkets bröst.
I våra berg och dalar han lefver ännu kvar den kungen, som oss alla har älskat som en far.
Han gick i våra skogar, han tröskat på vår strand, han hvässte våra pilar, han lossat våra band.
Hur skön är kungakronan! Den trotsar stormars hot, när så i folkets kärlek den har sin fasta rot.
Hur skön är kungaspiran, en himmelsk stråle lik, när till de ringas kojor den tränger hugnerik!
Hur skön är kungagrafven, när den, som bor däri, har lämnat kvar ett minne, som skall välsignadt bli!
225. Reformationen.
1.
Tillståndet inom kyrkan.
När Gustaf Vasa korades till Sveriges konung, var den katolska kyrkan ännu rådande i landet. Den hade under tidernas lopp blifvit alltmer förvärldsligad och dess lära uppblandad med människopåfund. Så lärde den bland annat, att människorna kunna blifva saliga genom allehanda yttre
