Sida 436
genom en egen litteratur, tidigare rik på inhemska alster än någon annan i Europa, är ännu nästan alldeles detsamma, som fordom talades i Skandinavien, på hvilket Snorre Sturlason skref. Och läsning af de gamla sagorna, ofta ur vackra, af bonden själf gjorda afskrifter, är under den långa vinterkvällen hans och hans hushålls käraste ro.
328 B. Ishafvet.
Det var mars månad. Sju dagar och sju nätter hade vi seglat -norr ut från Norge. Under storm och oväder hade vi i rykande fart färdats öfver den väldiga Atlanten. Vågorna bröto sig omkring oss och öfver oss, och vi seglade, så att storrån sprang; men det fick ej hindra oss. Vi måste fram. Vi skulle ju fånga sälar, och vi voro sent ute.
Det första tecknet till Ishafvets närhet var stormfågeln. Ungefär vid polcirkeln kom den oss till mötes. På sträckta vingar sväfvade den öfver de ändlösa blå böljorna. Långt ute på hafvet, ja, hundra mil från land färdas den och håller vakt vid ingången till Ishafvet, dit ingen slipper utan att följas af den.
Under ett par dagar hade den följt oss, och hafvet hade begynt blifva grönaktigare, då vi närmade oss ön Jan May en. Då på den sjunde dagens kväll ropades det: »Is för ut!» Jag sprang upp på däck, stirrade framåt, men allt var svart natt. Då sköt hastigt något stort hvitt fram ur mörkret; det kom närmare, blef större och h vitare, glänsande hvitt på det korpsvarta hafvet. Det var den första isflake, som vi seglade förbi. Därpå kommo flera. De gungade långt framför oss, gledo snart förbi oss med ett skvalpande ljud, i det hafvet sköljde öfver dem, och försvunno bakom oss. Dessa voro spridda förelöpare. Hastigt blef jag varse en sällsam ljusning öfver norra himmeln; den syntes starkast vid himlaranden och gick, fast mattare, uppåt ända till högsta punkten på himlahvalfvet. Det hela var som återskenet af en aflägsen stor eld. Samtidigt hörde jag också ett doft brusande, som fyllde luften åt norr till. Det lät, som när bränningar slå mot land.
