Sida 68
Jag går ej ständigt stngan kring, ty, blir mig hågen varm, jag vandrar npp till Svea ting med skölden på min arm.
Med mång ord talar vår lagman ej för kungen i allmän sak, men kraftigt är allmogens ja eller nej under vapnens skallande brak.
Och, om till krig han uppbåd ger, då gå vi man ur gård; där kungen ställer sitt baner, där drabbar striden hård.
För älskade panten i modersfamn, för fäder, för hem vi slåss.
Och, känner ej ryktet vårt dunkla namn, Svea konungar känna oss.
Så sjunger gladt vid sprakande spis i den kalla vinterkväll den gamle man uppå bondevis med söner sin’ i sitt tjäll.
Han sitter och täljer sin ålders staf; må hans ätt ej i Sverige se slut!
Yäl bondens minne sänks uti graf, men hans verk varar tiden ut.
202. Nials saga.
Nial hette en man, som bodde å Bergtorsvall på Island. Han var mycket rik samt till utseendet fager men hade intet skägg. I lagkunskap var ingen hans like. Dessutom var han klok och hjälpsam, hofsam och ädel samt gaf goda råd åt hvar och en, som vände sig till honom. Hans hustru hette Bergtora. Hon var en kärnkvinna, pålitlig men hård-sint. Hon och Nial hade sex barn, tre söner och tre döttrar.
