Sida 385
Så gifves det, som vi det fått, åt våra barn i arf, ja, som det bästa, vi förmått, åt sena tidehvarf,
att, sedan djupt inunder jord de hvitnat, våra ben, det arfvet sprida må i Nord som nu sitt starka sken.
300 A. Gustaf Adolf vid Lytzen.
Guldkungen gula kyllret tog och sprang på gångarn hvit, och framför härens spets han drog med heligt hjältenit.
»Tag harnesk på i dag!» bad man. »Gud är mitt harnesk», sade han.
Och som i fjol vid Breitenfeld mot gamle Tillys makt blef nu den svenska hären ställd, en ljusets riddarvakt.
På högra flygeln kungen stod att lifva blåa gossars mod.
När nu de öppnat sina led och han med hjärtlig blick, med vänlig hälsning fram där red, ny eld hvar kämpe fick.
Han var så ödmjuk, var så stor; hvart hjärta honom trohet svor.
»I dag på vårt besvär blir slut.
Friskt mod!» så ropar han.
Den gamla lösen delas ut.
Dock spörja de hvarann:
»Hvi snafvar kungens hvita häst?
Ja, Gud allena vet det bäst.»
Bort med all oro och all sorg!
Nu alla man till bön!
»Vår Gud är oss en väldig borg», den psalmen klingar skön.
Och så på ärans blanka stråt och tätt i kungens spår framåt!
Framåt det gick, framåt i heta striden, och länge främst man lejonkungen såg. Hans sista rop var: »Biden, gossar, biden!»
