Sida 422
rsex kilogram, var beslaget med guld och prydt med ädelstenar af det högsta värde.
321. Lofotens öar och torsken.
Lofotens öar erbjuda en vild och ödslig anblick. Nakna klippor stiga mot himmeln, och endast här och där mötes ögat af en liten grön fläck. De ligga utanför norska kusten i en lång rad, som sträcker sig från fastlandet i sydvästlig riktning. Mellan dem och kusten utbreder sig den betydliga Västfjorden. Tvenne af öarna skiljas från hvarandra och från Moskenäsön genom den vilda, i sagorna ofta omtalade Malströmmen eller Mosköströmmen, en våldsam hvirfvel-rörelse i det trånga sundet, framkallad af ebb och flod. Denna hvirfvel kan stundom vara så häftig, att mindre fiskebåtar kunna genom den dragas ned i djupet.
Kring Lofotens öar finnas i ofantlig mängd torskfiskar. Dit drager tidigt på året, under det vinterskymningen ännu ligger öfver nejden, nästan hela Nordlandens och Finmarkens befolkning för att idka fiske.
Hela kusten är täckt med små hyddor, som kvarstå från det ena året till det andra. I dessa uppehålla sig fiskarne, när de icke äro ute på hafvet. Dessa bostäder hafva ett bedröfligt utseende. Deras trånga och mörka inre, dit ljuset tränger endast genom en liten fönsterglugg, är i och för sig föga inbjudande; men, då fisketiden kommer och detta trånga rum fylles af kistor och bäddar, som stå i dubbla rader med blott en helt smal gång mellan sig, och bland hvilka en mängd människor är sammanpackad, ökas bostadens otrefnad genom hopad smuts och en kväfvande osund luft till den grad, att det svårligen torde gifvas en otrefligare boning.
Men för Nordlandens fiskare har lifvet i dessa hyddor ■ett eget behag. Med saknad lämnar han dem och emotser med längtan den tid, då han skall få återvända.
I februari och mars ankomma fiskarne med sina båtar och börja utlägga sina stora med långa krokar försedda kablar eller linor. Så länge torsken leker, nappar den svårligen på något bete. Den tyckes då icke känna någon hunger.
