Sida 66
genast till sina män, att de skulle sitta upp för att hämnas den gamle bondens död, och så satte han i fyrsprång efter konung Erik. Det dröjde ej länge, innan han fick honom i sikte, men Erik hade då redan hunnit till den skog, som skilde Värmland från Götaland, och längre vågade Harald ej följa honom. Harald vände därför åter till Värmland, underlade sig landet och dödade sveakonungens män, hvar han träffade på dem.
201. Odalbonden.
A bergig ås där står mitt hus högt öfver skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus, och där vill jag ock dö.
Må hvem, som vill, gå kring världens rund; vare herre och dräng, den det kan!
Men jag står helst på min egen grund och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn, hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn, jag skär den lugn hvar höst.
Den jorden behärskar, har tusende ben och väl tusende armar därtill, men svårt är dem röra; min arm är ej sen att föra ut, hvad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp, som far förutan ro.
Den fasta jord den är mitt hopp, den visar evig tro.
Den närer mig ur sin hulda barm den tid, som mig ödet gaf.
Den fattar mig säkert, den håller mig varm, då jag dör, i den djupa graf.
