Sida 574
öfvervakas, och där ingen möjlighet finnes för dem att förskaffa sig den olycksbringande drycken, enda utsikten till räddning.
370, Sockerröret.
Låtom oss besöka en sockerplantering!
Många små grenbanor gå från New Orleans (njuårlins) midt in i sockerområdena. De hafva ej några ordentliga stationer, utan man stiger i och ur, hvar och när man behagar. Vill man fara från sin plantering till staden, ställer man sig, när tåget nalkas, vid banan och vinkar med näsduken åt det. Tåget stannar. Sedan man stigit i, går det vidare, till dess någon annan ger tecken, att han vill följa med.
Ägaren till den plantering, vi besökte, bodde i staden. Detta hade medfört, att byggnaden, som var afsedd för honom, hotade att förfalla, och att ogräs växte på gårdsplanen. Bredvid ägarens bostad låg fabriksbyggnaden, hvari sockerrören krossades, d. v. s. sockret bereddes, och något längre bort ett dussin i fyrkant byggda kojor, hvari negerarbetarne bodde. Små af väldiga magnoliaträd öfver-skuggade trädgårdar befunno sig bakom dessa kojor. Till trädgårdarna slöt sig den egentliga planteringen, som utbredde sig mellan Mississippi och en stor sumpig skog.
Dylika planteringar äro tillhållsorter för alligatorer och skallerormar samt först och främst för den mycket giftiga mockassinormen. Men dessa objudna gäster uppsöka ej människan. De frukta henne och angripa henne endast då, när de själfva oroas. Detsamma kan ej sägas om stickmyggor och sandloppor, hvilka göra vistelsen i dessa sumpiga trakter olidlig för människan.
Sockerröret, som liknar vass, är två till fyra meter högt samt har grof, tung stam med täta, vackert gröna blad. På stammen eller rättare röret finnas med fem till sju centimeters mellanrum leder, hvilka småningom börja mogna från marken och då antaga en violett färg. De särskilda plantorna stå tätt intill hvarandra och behöfva om-
