Sida 342
och allvarliga väsende var han i hög grad mild och god-hj ärtad. Han var en man med den vises förstånd och ett barns hjärta. Med en något stolt yttre hållning förenade han ett ödmjukt sinne. Både som yngre och i sina mannaår var han vanligtvis tyst och lefde hufvudsakligen i sina studier och betraktelser. Till omväxling valde han helst sitt kära piano. Öfver hans anletsdrag låg merendels ett uttryck af stilla förnöjsamhet, hvilken liksom återspeglade hans inre frid. Ett mera välvilligt sinnelag mot hela mänskligheten torde knappast någon hafva ägt; han såg gärna allt från den ljusaste och bästa sidan. »Min erfarenhet är», sade han, »att i denna värld finnes tusen gånger mer godhet, vishet och kärlek, än människorna kunna begripa.»
Af naturen var Geijer begåfvad med en ovanligt god liälsa, men redan före femtio års ålder hade han dock ådragit sig en hjärtsjukdom troligen genom stillasittande och öfveransträngning. Några svårare följder häraf framträdde dock ej förrän under det sista lefnadsåret.
Hösten 1846 flyttade han från Uppsala till hufvud-staden för att vid sina forskningar för fortsättningen af Svenska folkets historia vara närmare riksarkivets samlingar. Hans vistelse i det nya hemmet blef dock icke långvarig. Han dog den 23 april 1847. Hans stoft fördes till Uppsala, på hvars vackra griftgård det hvilar under en vård, som restes af »vänners och lärjungars kärlek».
271. Manhem.
Det var en tid, det bodde uti Norden en storsint ätt, beredd för fred som krig.
Då, ingens slaf och ingens herre vorden, hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden; med lugn för Gud och man han gick sin stig. Sig själf sitt värn han visste andra skydda, och kungasöner växte i hans hydda.
