Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

241. Sverige vid medlet af sextonhundratalet.

Genom lyckliga krig hade Sverige blifvit en stormakt

1 Europa. Främmande folk hade det lagt under sitt välde. Dessas bästa sökte det främja genom att i deras land införa samma ordnade förvaltning, samma lag och rätt, samma frihet och bildning, som Sverige hade. Men själft mottog det ock djupa intryck från olika håll under de orofyllda tiderna. Dessa intryck bidrogo mäktigt till att utbilda det svenska folklynnets både goda och mindre fördelaktiga sidor.

De ständiga krigen och de stora framgångarna i dessa gåfvo rik näring åt krigslusten och vikingahågen. Häraf kom ock, att krigets yrken och allt, som hörde därtill, fingo en öfvervikt, som menligt inverkade på den inre utvecklingen. »Yi se nogsamt», skref drotsen till kanslern 1634,

2 huru både officerare och soldater längta att komma dit ut och anse som en stor förmån att få draga till Tyskland.» A ena sidan gaf detta folklynnet en ädel lyftning, en stark själfkänsla och en ridderlig anda, men å dén andra fick den krigiska äran för mycken glans, och det fredliga arbetets ära fördunklades. Hågen hos de unga — ej blott inom adeln utan ock inom de öfriga stånden — riktades åt kriget, och de fredliga yrkena förlorade på en gång de arbetskrafter och det anseende, som de behöfde. Det adliga krigarståndet och det adliga lefnadssättet med sin ringaktning för det fredliga arbetet blefvo föremål för andra samhällsklassers beundran, fikande och afund. Härigenom utbildades detta drag af fåfänga och öfversitteri, som man velat finna hos svenskarne. Häraf närdes böjelsen att lysa och att njuta, äfven där motsvarande tillgångar saknas, att lefva i ögonblicket utan tanke på framtiden och denna äflan att vilja taga lyckan med storm, som inger motvilja för det långsamma framåtskridandet. Benägenheten att hastigt komma i den ställning, att man kan lefva på stor fot, motverkades något af beröringen med Europas idogaste nationer, men denna beröring medförde ock betänkliga följder. Utländska seder, äfven sådana, som icke voro goda, och utländskt tungomål trängde in i landet, och farliga