Sida 168
228. Gustaf I:s sista tal till rikets ständer.
När Gustaf Vasa kände, att det var ute med hans kraft och att slutet ej kunde vara långt borta, sammankallade han en riksdag till Stockholm. Då ständerna samlats den 25 juni 1560, inträdde konungen i rikssalen omgifven af alla sina söner och hälsade de församlade med ungefär följande ord:
»Jag vördar Guds makt, som i mig på Sveriges gamla tron åter upplyft Sveriges gamla konungasläkt från Magnus Ladulås och Karl Knutsson. De bland eder, som äro komna något till ålders, hafva tvifvelsutan förnummit, huru vårt kära fädernesland förut i många hundra år varit i stort elände och betryck under främmande herradöme och konungar, enkannerligen under den omilde tyrannen konung Kristian, och huru det täcktes Gud genom mig befria oss från detta tyranni. Därför böra vi, hög och låg, herre och tjänare, gammal och ung, aldrig förgäta samma gudomliga hjälp. Ty hvilken man var jag att fördrifva slik mäktig herre, den där icke allenast regerade öfver tre konungariken utan ock var nära förbunden och befryndad med kejsaren och de väldigaste furstar? Ej kunde jag föreställa mig den äran, då jag i skog och öde fjäll måste sticka mig undan för fiendens blodtörstiga svärd. Men Gud dref verket och gjorde mig till sin undersman, på hvilken hans allmakt skulle varda uppenbar; och må jag väl likna mig vid David, hvilken Gud från en ringa herde gjorde till konung öfver allt folket.
Jag tackar eder, trogna undersåtar, att I velat upphöja mig till konungslig höghet och till en stamfader i edert konungahus. Ej mindre tackar jag eder för den trohet och det bistånd, som I hafven bevisat mig uti min regering. Att under denna tid Gud låtit sitt rena och klara ord inkomma, och att han också uti timlig måtto riket med allt slags välsignelse begåfvat, såsom nu för ögonen är, därför skola vi, goda män och undersåtar, alla med största tacksamhet och ödmjukhet gifva Gud äran.
Det är mig nogsamt bekant, att jag i mångas sinne varit en hård konung. Men de tider skola komma, då
