Sida 331
nästan alla lefvande europeiska språk och har därigenom fått ej blott en fosterländsk utan ock en världshistorisk betydelse. Hvarhelst man i bildade land reser, nämnes Tegnér med beundran.
Tegnérs lyckligaste tid var nu gången. I maj 1826 flyttade han till Växjö, till hvars biskopsstol han blifvit kallad ett par år förut. Nu upphörde han visserligen icke att öfva skaldekonst, men han diktade mer sällan. Sin bästa kärlek ägnade han i Växjö såsom i Lund åt ungdomen. Af de biskopliga plikterna fyllde han kanske bäst plikten att öfva uppsikt öfver Växjö gymnasium. Detta läroverks årsfester blefvo genom Tegnérs skoltal verkliga folkfester, besökta ej blott från de aflägsnaste delarna af Växjö stift utan äfven från grannstiften. De voro säkerligen i sin art oupphunna i rykte och högtidlighet. Den, som fick höra dessa tal, fjättrades oemotståndligt genom deras förträfflighet.
Biskopsämbetet passade mindre för Tegnér än professorsplatsen. Svårmod, ärftligt i hans släkt, började lägga sin tunga hand på hans hjässa. Ögonblick af sinnesförvirring märktes. Han for då utomlands till en anstalt för sinnessjuka, där han vistades några månader. Emellertid kunde han redan inom kort återtaga sin verksamhet, men kraften var bruten; nya nervslag förlamade honom. Den 2 november 1846 utandades han sin sista suck. Det var på biskopssätet Östrabo strax utanför Växjö. Sorgefester öfver Esaias Tegnér firades inom och utom Sverige. Tal och verser tolkade sorg och kärlek, beundran och tacksamhet. På Teg-nérsplatsen i Lund står hans bildstod. Tegnérs stoft hvi-lar under ett enkelt marmorkors å Växjö griftgård.
268. Ur Svea.
Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer, folk, som ärft hjältars land och deras dygder glömmer, ur skuggan af min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söfver smickrets röst, hör sanningens en gång!
En annan sjunge fritt om våra tiders heder, om våra nya ljus och våra milda seder.
