Sida 448
334. Färder bland samojederna.
1.
Den 19 december stod ntanför polismästarens hus i Mesen en täckt släde, förspänd med tvenne hästar. Skjutskarlen sågs ur huset utbära små skrin och ränslar, i vaxduk inlagda paket m. m., hvilket allt inlades i släden af tvenne polisbetjänter.
Medan detta påstod, samlade sig på gatan en talrik mängd åskådare, män och kvinnor, gamla och unga. Oak-tadt den bistra kölden stodo de vid åkdonet i nära två timmars tid otåligt väntande att få se den resande ändtligen inpackas. Många utsträckte sina hufvud spejande genom den låga fönsterrutan, om ej middagsmåltiden, som vållade dröjsmålet, snart skulle taga slut.
Omsider stod den väntade personen för de nyfiknas blickar. Medan han mönstrade sina saker och gaf befallning till hvarjehanda små förändringar, hörde han de kringstå-ende göra några ljudliga anmärkningar öfver honom och hans resa. »Så ung och måste till Sibirien», yttrade sig en gumma, och hennes granne tilläde: »Det säges, att han måste dröja där i många, många år. När han en gång återvänder, är han en gubbe, och hvad har han då af hemmet?» — »Den, som ändå visste, hvarför den stackaren skickas till Sibirien», yttrade åter någon.
Under dessa och dylika anmärkningar kröp jag hastigt in i släden, och, då jag härifrån kastade en blick på de kringstående, såg jag en rad af ålderstigna personer med ansiktena vända åt kyrkan korsa sig bedjande för min välgång. I detsamma ljöd från kyrktornet ett dånande klockslag, som bebådade aftonsången. Alla blottade sina hufvud och gjorde korstecknet. Därpå hördes ännu ett enstämmigt »Grud välsigne», men efter en stund hörde jag ej* vidare än kyrkklockornas dofva ljud.
Under sådana förebud anträdde jag min samojediska resa. Klockringningen ljöd ännu i mina öron, då vi anlände till byn Semscha.
