Sida 404
313 B. Den angelägnaste omsorgen.
Högt på lätta vingars par fågeln genom rymden drar, blott om stundens lycka drömmer,
vet ej, hvad hans visthus gömmer.
Sol och vind de veta bäst, hvar han får sitt korn härnäst. Ingen omsorg bryr hans sinne för den dag, som ej är inne.
Lika sorgfri blomman står i sin dräkt af ljus och vår. Utan arbete och möda ser hon guld och purpur flöda.
Det är Gud, som fågeln när, det är han, som gräset klär. Skulle han sig ej förbarma öfver dig, du trötta, arma?
Ack, din möda ej förspill på hvad världen hörer till!
Håll dig troget vid det ena, att din Gud och fader tjäna!
Han, som länkar fågelns väg, och som kläder liljan — säg, skall han allt åt andra gömma men sin egen afbild glömma?
O, så fly med tro och hopp till hans famn, när dag går opp! Bär till honom ditt bekymmer, när af sorg din afton skymmer!
Låt ej jordens gods och gull fängsla dig i stoft och mull! Denna världens mångahanda drifver bort Guds goda anda.
Fråga ej den dag, som är, hvad den nästa innebär! Hvarje offer har sin låga, hvarje dag sin egen plåga.
314. Betlehems stjärna.
Gläns öfver sjö och strand, stjärna ur fjärran, du, som i österland tändes af Herran!
Barnen och herdarne följa dig gärna,
Betlehems stjärna!
Natt öfver Judaland, natt öfver Sion.
Borta vid västerrand slocknar Orion.
Herden, som sofver trött ute å fjället,
barnet, som slumrar sött inne i tjället,
vakna vid underbar
korus af röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gå då från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
hän genom hindrande
jordiska fängsel
fram mot det tindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas dem, läppar där hviska, hviska och räckas dem, ljufva och friska:
