Sida 137
där stadens borgare sammankommo för att besluta om sina angelägenheter och lyssna till de förordningar, som kungjordes af borgmästare och råd från ett utsprång på rådhuset, kalladt burspråket.
Egendomliga för den senare medeltidens stadsväsen voro de föreningar till inbördes bistånd, som ingingos mellan personer af samma yrke. Handtverkarne slöto sig samman efter yrken i skrån, hvilkas medlemmar, kallade mästare, voro ensamma berättigade att drifva yrket och därvid begagnade samfundets underordnade medlemmar, gesäller och lärlingar, till biträden. Till ömsesidigt understöd vid sjukdom och annan nöd samt till sällskapligt umgänge bildade borgare, både män och kvinnor, ett annat slag af föreningar, som kallades gillen och vanligen buro namn efter något helgon. Eör båda slagen gällde stränga stadgar, och bådas medlemmar samlades till bestämda sammankomster för öfver-läggningar och nöjen under en åldermans ledning.
220 B. Sång vid Gustaf Vasas vagga.
Stor vånda och sorg i landet nu är; väl månde man sucka och klaga.
Här hemma ju friheten bojor bär.
Hvem skall väl sitt svärd för den draga?
Vårt öde hvilar i fiendehand, och mörker vår framtid betäcker.
Det ljusnar ej dag för Sveriges land, om Gud ej en hjälte uppväcker.
Du pilt, som här slumrar i vaggan nu, skall du väl, när man du är vorden, med ljungande slagsvärd klyfva i tu den drake, som våldgästar Norden?
Sankt Göran du blifve, en riddare god, som sörjande jungfrun befriar, och, om du har lycka, som du har mod, en glänsande seger jag siar.
Läsebok för folkskolan. 33
