Sida 389
naturen själf utstakat först de gränser, som med ditt svärd du bördat åt vårt land. På Polens hed din seger skrefs i sanden, mot Själlands ö du fåfängt sträckte handen, när dig ett hitintill från ofvan nått.
Men svenskt är Skåne efter häfdens mening, och af eröfringat* det vardt förening emellan hjärtan, ej på kartan blott.
Kvartett:
Träd fram, du hjälte, i sommartider, då allt är fröjd och ögonlust.
Där du har kämpat dina strider, är solig frid från kust till kust.
Kör:
Din ridt, som häfdaböcker gömma, gick väldigt fram bland snö och blod.
Kvartett:
Men gammalt hat nu fränder glömma och mötas tryggt omkring din stod.
Kör:
Krigare och monark, sira i sekler stark strand, som du gett!
Hälsad af vapenmakt, fladdrande fanors prakt, tack för den grund, du lagt!
Sverige är ett.
301. Stenbocks kurir.
Är det den vilde jägarn, som sätter af i sträck?
Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck. En mörkblå ryttarkappa som i en blixt han ser, pistoler, älghudskyller, en kronans officer.
Stortidender för visso den för, som har så brådt. »Gud hjälpe oss, med dansken har säkert slaget stått.»
En ängslig fråga, vågad af gamle fader Lars, bak den försvunne ryttarn i tomma rymden bars.
Han redan är långt borta liksom en skjuten pil, ännu i natt han hinner väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej hvila, så heter hans paroll, och efter honom stupat en häst för hvarje håll.
