Sida 634
lika korståg. Det lyckades väl ej att varaktigt behålla det livliga landet under de kristnas välde, men turkarne hindrades dock genom korstågen att öfversvämma Europa med sina vilda horder, och dessa gemensamma krigsföretag hade ett stort inflytande på de kristna folkens odling oeh inbördes förhållanden.
388 B. En dag i Hovedös kloster.
På Hovedö i närheten af Kristiania låg i gamla tider ett kloster. Omkring den fyrkantiga gårdsplanen voro åtskilliga byggnader uppförda. I dessa voro klosterkyrkan, konventsalen, där abboten och munkarne samlades till rådplägning, refektoriet, där gemensamma måltider intogos, dormitoriet, där munkarne hade sina sofplatser, och gästrummet, som var afsedt för resande, jämte många andra rum. Nere vid stranden var klostrets brygga med båthus-och sjöbodar.
Klockan half sex en vacker höstmorgon gå vi ned på kungsbryggan i Oslo, som Kristiania hette på den tiden, och vidtala en man att ro oss öfver till Hovedö. Yi stiga i land och gå upp till klostret. Därifrån ljuder ringningen till morgongudstjänsten, som börjar klockan sex. Yi klappa på porten, komma in och gå genast till kyrkan, där man just begynt gudstjänsten med att sjunga en Davids psalm på latin. I kyrkan äro omkring trettio munkar. De flesta af dessa äro af bondesläkt. Några äro dock af högre börd, och två äro utländingar. Munkarne hafva gått i kloster dels för att vinna Guds välbehag genom böner, fastor och andra gud-aktighetsöfningar, dels för att få föra ett makligt lif och lefva goda dagar och dels för att erhålla höga, indräktiga ämbeten. Abboten är längre än alla de andra. Han ser ut att vara en sträng man, som håller på god ordning, men man kan ock se på honom, att han är en klok och fin herre, som sett sig omkring i världen. Han är också medlem af Norges riksråd, och konungen har mer än en gång sändt honom i rikets ärenden både till Tyskland och England. Utom de vigda munkarne se vi i kyrkan några så kallade
