Sida 215
skägget; kinderna blomstrande ännu på hans gamla dagar; gestalten reslig med värdig hållning.
240 B. Drottning Kristina lämnar Sverige.
Där en bro är kastad öfver bäckens smala silfverband, där går gränsen mellan Sverige
och den danska kronans land.
Bredvid pålen, blågult målad, väntande en barnflock står, deras trogna, svenskblå ögon tindra under lingult hår.
De ha hört, att drottning Kerstin
skall förbi här inom kort, men de tro ej, det är möjligt, att hon far för alltid bort.
Hvarför skulle hon dem lämna? Hennes namn är dyrt och kärt, och en bön för hennes välgång var det första, mor dem lärt.
Ha de ej för henne burit en bedröfvelse så stor förra sommaren, då länsman ut till knekt tog äldste bror?
Fick ej sedan far för skatten släppa till den ena kon?
Att hon reser bort för alltid, fatta ej de små vid bron.
Hela morgonen de plockat blommor, röda smultronbär för att visa drottning Kerstin, huru högt hon älskad är.
Hör, nu rullar det i backen, och nu syns ett moln af damm. Kring den tunga guldkareten skymta fjäderhattar fram.
Utur vagnen ljöd ett löje, skärande och kallt som stål, och en fru med mörka herrar talte utländskt tungomål.
Vagn och ryttare försvunno borta på den andra strand. Yid ett slag af kuskens piska barnen korgen släppt ur hand.
Blommorna i landsvägsdammet
andades sin sista doft, röda smultron lågo spillda liksom hjärtestänk i stoft.
Drottning Kerstin, drottning Kerstin, Sveriges famn nu sluter sig, Sverige, där jämväl den minste velat ge sitt blod för dig!
