Sida 444
till detta arma land ändå vår längtan skulle stå.
O, land, du tusen sjöars land, där sång och trohet byggt, där lifvets haf oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land, var för din fattigdom ej skyggt, var fritt, var gladt, var tryggt!
Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång;
se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.
332. Sarijärvi socken i Finland under första hälften af adertonhundratalet.
Bland de socknar, som gifva den tydligaste bilden af förhållandena i det inre Finland, torde den afskildt liggande, torftiga men sköna Sarijärvi socken kunna räknas.
Enkelt och tarfligt som den natur, hvaraf han omgifves, är sarijärvibons lefnadssätt. Likt badstugan, hans enda och nästan oumbärliga öfverflödsartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet större, är det pörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen en öfverraskande tafla. Väggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, äro kolsvarta, väggarna af rök, golfvet af allt, hvad i åratal förgäfves väntat en skurning. Taket synes sällan. Det är gömdt ofvanom ett rökmoln, som likt en svartgrå päll hänger två till två och en half meter högt upp och öfverskyggar utan att besvära. Då och då genombrytes detta töcken af en solstråle, som dagen skickar genom det vida rökfånget i taket, och ibland ehuru sällan blickar äfven en stjärna in. Fönster finnas ej, endast gluggar, som efter behof öppnas och tillslutas.
