Sida 381
296 B. Ur ett tal till kung Göstas minne.
Vår historia uppvisar ej ett så förtvifladt ögonblick som det, då år 1520 konung Kristians härar öfversvämmat fosterlandet, unge herr Sten utandats sin sista suck, hufvudstaden öppnat sina portar för fienden, och Stockholms blodbad syntes hafva satt inseglet på Sveriges undergång. Men midt under denna förödelsens styggelse lefde ännu det gamla svenska modet i några sinnen, och starkast hos den unge Gösta Eriksson, där han, fridlös, irrade omkring i Dalarnes bygd beröfvad allt utom hoppet och tron på en högre hjälp. Och denna svek ej heller. Hans tid var kommen, ty honom hade Gud utkorat att rädda vårt folk. Detta folk följde sin räddare, men äran tillkommer honom i främsta rummet, ty det var ej detta folk, som från början sökte honom, utan han måste söka upp det och tvinga det att känna igen sig själft, och han ryckte det med sig genom befrielsens långa och tunga strid. I trenne år rasade inom Sveriges egna landamären den blodiga fejd, som slutligen förde till afskuddande af förtryckarens ok. På den unge riksföreståndarens skuldror hvilade härunder en förfärlig börda. Krönikan täljer det i dessa enkla ord: »Denna tidens lägenhet stadde icke herr Gösta mycken ro eller goda dagar; var honom ock icke liten vånda däraf, att här litet var uppå kistbottnen.»
Mycket hafva vi att lära af denna långa frihetskamps skiften men ett framför allt, att ingenting kan stå ett folk så dyrt som att ej i tid hafva sörjt för sitt försvar. Med eld och svärd hade den svenska jorden hemsökts, det svenska blodet hade runnit i strömmar, så låg som hög hade sett sin egendom förhärjas, därför att Sverige ej ägde en vapenöfvad här och alldeles saknade en flotta.
Befrielsen är Gustaf Vasas första storverk. Den slår kanske starkare i ögonen än öfriga stycken af hans lif, och dock är den ingalunda hans största gärning. Ty, liksom det är lättare att rifva ned än att bygga upp, så förstod kung Gösta nu, då efter vunnen seger ett tacksamt folk satte kronan på räddarens hufvud, det svårare värfvet att ur den förödelse och förvildning, som följt i befrielsekrigets spår, och ur den upplösning och det själfsvåld, som medeltiden lämnat i arf, uppbygga ett nytt Sveriges rike och lära sitt folk, att samhällets fasta grund är lagen,
Men kung Gösta har befriat svenska folket ej blott från främmande förtryck och uppbyggt svenska konungadömet af nyo. Han har förvärfvat eviga anspråk på vår tacksamhet äfven därigenom, att han befriat oss från en ej mindre tryckande andlig' träldom. Han har sönderbrutit värt beroende af
