Sida 122
217. Sången
Herr Sten, den unge Sture, lian stridde i Dufnäs skog. Och, om mig så vingar bure, jag vet, hvart jag flöge nog. »I ärliga dalabönder, slån sköldar och hjälmar sönder!
Vi frukta för ingen vi.
Jag ser i min skara mången, som kämpar för första gången, men riddare kan han bli.»
Herr Sten, den tappre Sture, höll slag vid Brännkyrka by. Och, om mig så vingar bure, dit ville väl nu jag fly. »Här gäller stå eller falla;
om Sten Sture.
hvem är mig en man för alla och bär vår fana i dag?»
Då trädde där fram gullhårig en yngling, en tjugoårig, och svarade: »Det gör jag.»
Herr Sten, den trogne Sture, han föll vid Asunda sjö.
Och, om mig så vingar bure, nu flöge jag dit att dö.
När slagen han låg på båren och yrsnön lekte i såren, de sina han blidt såg an. »Hvi bleknen I män för döden? — Friskt mod! Ty, när störst är nöden, nog finner väl Gud sin man.»
218. Kristina Gyllenstierna.
Sedan Sten Sture den yngre dött af det sår, han erhållit i slaget vid Bogesund, rådde stor oreda och förvirring i landet. Allmogen ville väl fortsätta striden mot Kristian II, som föresatt sig att lägga Sverige under sitt välde, men ingen ville träda i spetsen för den. En herredag sammankallades till Uppsala, och på denna erkändes Kristian II som Sveriges konung.
Några rådsherrar, som varit närvarande vid Uppsala herredag, redo därifrån ned till Stockholm. De sände bud in i staden för att bedja fru Kristina om ett samtal. Medan de väntade på svar framför den uppdragna vindbryggan, började Magnus Green skjuta på dem med »bysse-skott». Herrarne redo då bort med oförrättadt ärende.
Under den allmänna förvirringen, då ingen af Sveriges herrar hade behj ärtenhet att taga sig an det betryckta fäderneslandet, ägde en kvinna styrka och mod att sätta sig
