Sida 367
Upp han stod från hårda bänken, stapplade framåt, då ett ljud där slog hans öra som af hej dlös gråt.
Och han såg en tiggarflicka, liten, späd och vek; hennes nakna lemmar skälfde, hennes kind var blek.
Och han sade: »Arma flicka, hvem har hit dig ställt?»
»O, jag är så sjuk, och hemma moder dör af svält.
Ingen ha dock rört de tårar, dem jag arma fällt; ingen hjälpt mig, och därhemma moder dör af svält.»
Och hon snyftade af ångest
och i tårar flöt;
men ur tiggarns gråa öga
klar en stråle bröt,
och från varma hjältebarmen
sin medalj han drog,
skänkte den en blick af kärlek
och med vemod log.
Lugn han syntes, då medaljen han åt henne bjöd.
»Tag den, arma flicka, tag den; köp din moder bröd!
Tänkte dock min skatt att gömma,
men får gå, får gå.
Tiggarn under gröna kullen hvilar trygg ändå.»
Sakta kysste han den lilla lugn och nöjd i håg.
Gråa, yfviga mustaschen dock man darra såg.
På sitt bröst han såg, där längre ej sin skatt han fann.
Bästa skatten dock därinom — hjältehjärtat — brann.
Men, att, där medaljen suttit, ren en annan låg, tacksamhetens tår, den klara, tiggarn icke såg.
Troget likväl som medaljen följer den sin vän, följer honom ned i grafven, följer längre än.
286. Hjärtats hem.
Hvar är ditt hem, jag frågade mitt hjärta, säg du, som från min första stund af lif har klappat vid all glädje och all smärta, hvar är ditt rätta hem? O, svar mig gif!
Säg, dväljs du helst, där lundar fredligt susa, där silfverbäckens böljor stilla brusa?
Nej, svarade mitt hjärta, nej!
Hvar är ditt hem? Är det, där stormen tjuter och vilda strömmen utför klippan far, där utaf jaktens faror blott man njuter och utaf blodigt offer nöje har?
Kanske det fält, där krigets åskor ljunga, där under kulregn svärden falla tunga?
Lugnt svarade mitt hjärta nej.
