Sida 384
298. Nordbokväde.
I granens skygd jag skådar ut frän fjället;
Sverige, min bygd, du står på gamla stället.
Än utaf ax och vimplar krönt sänks du med dalar och sjöar; än mera vildt och nordiskt skönt
höjs du med kullar och öar.
Ej rankans stam bekläder dina tufvor;
skyggt krypa fram vid jorden dina drufvor.
Fjättrade armar guldets skatt ur dina klippor ej tvinga;
järnmalmen blott i deras natt mognar för bill och för klinga.
Finns då ett land, for hvilket du ger vika?
Rik är din strand, och dina skogar rika;
frisk är din luft, din himmel ljus
med sina stjärndiamanter och så högtidligt flodens brus från dina gungande branter.
299. Sverige och Norge.
Vi lågo bägge hvar för sig i delo med hvarann, och, hvar vi möttes på en stig, så blef det man mot man.
Så runno dagar, runno år och runno sekel hän, vi brottades till banesår ännu på våra knän.
Hur styf en nacke dock man bär, den böjs af tidens tvång; hur bred en skuldra också är, den sviktar dock en gång.
Sist, när bakom vår rygg man kom
och plundrade vår jord, vi vände oss försonta om men sade ej ett ord.
Vi nämnde blott hvarandras namn,
det var en lycklig dag.
Vi togo blott hvarann i famn ej mer till nappatag.
Och broderligen hand i hand från denna stund vi gått, och skildes vi ett steg ibland, det var för stunden blott.
Så går en sky för solen än för en och ann’ minut, men sedan strålar hon igen så lifligt som förut.
Och nu skall stånda vårt förbund, till dess vår sol går ned, om jorden skälfde i sin grund och tiden bakåt skred.
Det blir i nöd vår motståndskraft,
vår sol i vinterköld, det blir vår starkhets hammar-skaft,
vår svaghets kopparsköld.
Det blir vår hjälp på fallets brant, vårt roder mellan ref, det blir vår framtids underpant, vår frihets fastebref.
