Sida 529
upp och ned på gatorna. Där utbjödos till salu björnar, leoparder, tigrar, apor, persiska vindthundar m. m., där åter schalar och kläder af allehanda slag, där säd, drufvor, mandlar, aprikoser m. m., där knappar, halsband, rosenkransar, pipmunstycken, pärlor, ädelstenar, armband, afguda-bilder, glasögon m. m. och där engelska järnvaror, papper, luktvatten från Paris m. m.
Virrvarret af köpare och säljare, som trängdes om hvarandra, grupper af infödda, af hvilka några voro klädda i glänsande guldtyg men andra åter i visserligen mindre dyrbara men dock smakfulla dräkter, under det ännu andra voro till hälften nakna eller utstyrda som vildar, präster, soldater, tiggare, européer — allt detta talade om ett sammanträffande af människor, hvaraf knappast något annat ställe på jorden torde kunna berömma sig.
358. Elefanten.
1.
Elefanten är det största bland alla landdjur. Dess tjocka, klumpiga ben, dess höghvälfda panna, dess snabel och betar, hvilka senare kunna nå en längd af en meter och en vikt af trettio kilogram, äro vapen, som tjäna lika mycket till anfall som försvar. Ögonen äro mycket små, däremot äro de yttre öronen, hvilka vanligen hänga slappt ned som läderstycken, ovanligt stora.
Snabeln är detta djurs på en gång märkvärdigaste och viktigaste kroppsdel. Den är utmärkt för sin stora böjlighet. Sammansatt af mer än fyrtio tusen muskelband, hvilka likna kautschukringar, kan den slingra sig som en orm kring palmstammen och upprycka denna ur jorden. Elefanten fattar om tigern med sin snabel, skakar och kastar den krossad under sina fötter. Med det lilla fingerlika bihanget vid snabelns spets kan elefanten upptaga ett blad från marken, ja, den kan därmed knyta och upplösa en knut. Med snabeln kan den äfven liksom med ett dryckeshorn suga upp vatten och spruta in det i sitt svalg. Genom snabeln andas den, därigenom låter den, när den går till
