Sida 222
242 A. Drag ur allmogens lif under sextonhundratalet.
Allmogen utgjorde, kan man nästan säga, ett samhälle för sig. Till en så förunderlig grad hade den under alla förändringar bibehållit forntidens skick och seder.
Allmänt återfinner man bland allmogen de gamla namnen, såsom Tor, Björn, Åke, Bryngel, Halvar, Ivar, Une, Östen, Gertrud, Valborg, Ingrid. Bonden bar ännu sitt skägg, sedan det af andra samhällsklasser börjat afläggas. Hans yttre visade stämpeln af fädernas kraftfulla kropps-byggnad, och hans minne bevarade oförsvagadt deras seder. Rik på gamla sägner kunde han om runstafvarnas rätta förstånd undervisa fornforskare.
Tinget samlade allmogen såsom fordom icke blott till rättvisans skipande. Där upplästes äfven konungens påbud, där vidtogos flera förvaltningsåtgärder, och där gåfvo härad och socknar sina utlåtanden i frågor, som rörde landet. Före tingets början lystes »ljud och tingsfred». Lands-höfdingen var vanligen närvarande eller ock fogden och socknarnas sexmän. Full säkerhet om de instämda sakernas afgörande efter svensk lag ägde man den tiden icke. Understundom dömdes efter mosaiska lagen eller ock efter »landsortens bruk och sedvänja». Icke sällan begagnade rätten gamla ordspråk i sina utslag. Genom handslag inför rätten ingicks förlikning eller lofvades uppfyllandet af en ådömd förbindelse.
Den gamla våldsamheten i allmogens lynne utbröt icke sällan i blodiga strider. Gästabudet förvandlades ofta till en skådeplats för dessa uppträden. Bönderna gingo väl icke mer som hundra år tillförene till gästning med svärd vid sidan, men knifven och yxhammaren tjänade dem i stället som vapen. Ogärningsmannen höll sig ofta i skogen såsom i gamla tider och framkom endast mot lejd till domstolen. Förekommo mot honom besvärande anledningar men icke fullt bevis, så ålades honom att icke blott själf värja sig med ed utan ock att framte sex eller tolf män, som svuro med honom.
De stora gästabuden vid bröllop och begrafningar, slåtteröl och timmeröl församlade grannarne, och då sparades
