Sida 410
De brottades på fjällen, som gällde det en värld; af leken blef dock allvar sent omsider.
Med hat i bröstet störta de löst emot hvarann, men ingen doek gaf vika, och ingen seger vann, oeh så det var i långa, långa tider.
De asabarn nu ligga som älfvor uppå äng så lugnt och fredligt vid hvarandras sida, och hafvets vågor vagga de tu i syskonsäng, och taket himlahvalfvet är det vida.
Hvar afton, dagen åldras, hvar morgon, dag blir ung, de knäppa sina händer och be för samme kung; blott med, ej mot hvarann de mera strida.
318. En färd på Sognfjällen.
1.
Yi togo farväl af de sista sätrarna vid den djupa fjällsjöns fridfulla strand, men vi gjorde det icke utan saknad. Huru egendomliga förefalla icke säterlifvet och säterstugorna för den besökande främlingen! Denna låga och mörka boning huru torftig förekommer den oss icke vid första påseendet; och likväl huru hjärtligt och ofta oväntadt frikostig är icke den gästfrihet, som bergsbygdens barn utöfva mot den tröttade vandraren!
Spenvarm mjölk, nykärnadt smör, färskt renkött och ett par af dessa oförlikneliga fjällforeller, som vi nyss sågo uppfångas ur det kalla snövattnet i sjön där nedanför, — se där en ypperlig kost! Kryddad, som den är, med den starka matlust, som luften här uppe alstrar, kan måltidens smaklighet endast öfverträffas af sömnens ljuflighet på den mjuka bädden af nybärgadt, doftande hö.
På tröskeln kvarstå de vackra säterj äntorna i sina nätta gudbrandsdalska folkdräkter, nicka oss vänligt farväl och Önska sitt godmodiga »Lykke på reisen!» Ja, de kvarstanna där följande oss med blickarna, till dess vi försvunnit på stigen, som kröker sig omkring nästa fjälludde. Sade jag stigen? Ja9 visserligen bär den detta namn, men aldrig gjorde
