Sida 439
därpå gör den ett väldigt språng och slår sin klo i en säL Det blir en häftig strid. Sälen söker göra sig fri, men den får det ena slaget efter det andra af björnens väldiga labbar. Blodet flyter i strömmar öfver isen, och rundt omkring störta sälarna ned i hafvet. Snart är dock striden slut. Björnen börjar förtära sitt byte, och solen skiner som förut öfver snöfältet.
Detta är den del af Ishafvet, där sälfångaren färdas fram. Går man längre mot norr, minskas småningom det öppna vattnet, och hafvet är nästan helt och hållet täckt af stora isflakar. Endast här och där skönjer man mellan flakarna en strimma mörkt vatten. Småningom upphör allt lif. Ingen säl synes mer, ingen fågel. Det enda lefvande, man möjligen kan få se, är en isbjörn, som ensam ströfvar omkring. Men längre upp synes icke heller en sådan. Man ser endast stora isflakar, som äro i ständig drift mot söder. Sådant är Ishafvet ända upp mot polen.
Om sommaren skiner solen dag och natt; den går rundt på himmeln och sjunker ej ned, förrän hösten kommer. Då begynner den långa vinternatten, som vid nordpolen varar sex månader. Därunder skina stjärnorna oafbrutet på de öde isflakarna. Stundom flammar ock norrskenet, som fladdrar och far hit och dit öfver himmeln. Då blir det lif i det hela, men snart är norrskenet borta igen, och allt är stilla som förut.
329. Stormfågeln.
»Ilvem är du, o, fågel med askgrå färg?»
Jag kommer från Ishafvets öar och berg.
Och spörjer du mig, hur det är i mitt land, jag vet blott, att isbjörnen brummar vid strand.
Och spörjer du mig, hvar jag har mitt bo, jag har icke något, jag har aldrig ro.
Men, jagar mig nordanstormen från kust, då har jag min glädje, då har jag min lust.
