Sida 26
snabbt men med blixt och brak, ty Tor var i sin bruddräkt icke vid bästa lynne. När Trym såg dem komma, befallde han sina jättar att bona sal och bänkar och duka bord. »Mycket har jag, som fröjdar mitt hjärta: rika skatter och många smycken, kor med guldhorn och svarta oxar; Fröja allena saknade jag. Fören nu in i salen Fröja, min brud!» Så skedde med högtidlighet. Tidigt på aftonen satt man kring bordet med fyllda fat och dryckeshorn. Bruden satt vid jättehöf dingens ena sida, å andra sidan hade han brudtärnan. Men förvånad vardt Trym öfver Fröjas matlust. Tor förstod sig icke på att vara behagsjuk. Han åt ensam upp en hel oxe, åtta laxar och alla de sötsaker, som dukats upp för kvinnorna, och han sköljde ned det med tre horn mjöd. Trym hviskade till brudtärnan, att han aldrig i sin lefnad sett en ungmö äta och dricka så mycket pä en gång. Loke sade, att det var förklarligt, ty Fröja hade längtat så mycket till Jotunhem, att hon hungrat och törstat i åtta dygn.
Så kom kvällen, och vigseln skulle äga rum. Då befallde Trym: »Bären in hammaren Mjölner till brudens vigning, och läggen den i hennes knä! Vig oss sedan samman med löfte och ed!» Hammaren bars in. Då log Tor i sitt hjärta. Den lades i hans knä. Då grep han om den, och, hvad som sedan skedde, behöfver icke sägas. Han dräpte hammartjufven och hela hans släkt. Med Mjölner i brudbältet återvände Tor tillsamman med Loke hem till Asgård.
192. Sagan om Hjalmar och Ingeborg.
På en ö i sjön Bolmen i Småland sutto en vinter Arn-grims tolf söner. Alla voro de grymma och väldiga vikingar. Julaftonen, då enligt gammal sed löften gjordes vid bragebägaren, afgaf en af dem, Hjorvard, det löftet, att han skulle äga den skönaste och mest prisade kvinna i Norden, Ingeborg, dotter till konung Yngve i Uppsala. Hjorvards bröder häpnade öfver detta löfte, ty de tyckte, att det var mycket djärft och nästan omöjligt att uppfylla, men de lofvade likväl sitt biträde vid företaget.
